Skydive och Whitsundays

Vi har hunnit med mycket sen sist. Vi flog alltsa till Cairns och spenderade en dag och en natt dar. Hangde vi lagunen och badade och solade och sen forsokte vi shoppa lite. Jenny ar skyldig mig en fodelsedagspresent, men jag hittade inget.
Dagen efter tog vi bussen tidigt pa morgonen och kom till Mission beach vid halv 10 snaret. Och det osregnade. Ah nej, tankte vi. Hoppas vadret blir battre till imorgon, dagen for varat skydive. Under dagen hangde vi hostellet, kollade pa film, at gratis BBQ och oroade oss for vadret.

Nar vi vaknade nasta dag var det dock fint vader och det var en lattnad. Vi blev upphamtade vid ett, efter ca 2 timmars otalig vantan. Kordes till flygfaltet dar vi blev "geared up" och fick en genomgang om hur man skulle ha kroppen nar man hoppade ur planet och under det fria fallet. Benen under planet nar man hoppade och sen skulle man halla formen av en banan.
Min kille som jag hoppade med hette Andy och sag ganska rolig ut. Han hade hoppat 1900 ganger sa det kandes ganska tryggt.  Pa vag upp i planet borjade nervositeten komma. Pa 7000 fot sa hoppade en kille helt ensam och da sa Andy: Nu har vi kommit halvvags upp! Jag holl pa att kissa pa mig. Skydive killarna var dock inte bekymrade over huvudtaget och holl pa att skojja med varandra och knappa upp olika spannen med mera. Gjorde inte mycket for att fa ned nervositeten.
Nar vi val kommit upp pp 14 000 fot sa var det dags att hoppa. Jenny och Strop var forst ut och hon blev upplyft och helt plotsligt var hon borta! Killarna framfor mig hasade fram till dorren och sa var de borta! Sen var det min tur. Kroppen skakade och jag undrade vad jag egentligen holl pa med! Hoppa ur ett flygplan?! Mer an 4000 meter upp i luften? Jag maste vara galen! Helt plotsligt sa har vi ocksa hoppat, vinden viner i oronen och jag kniper ihop ogonen och munnen. Inser efter ca 5 sekunder att jag maste oppna ogonen och jag gor det och det ar fantastiskt. Jag skriker allt vad jag kan och allt som mina lungor orkar. Tittar ut over havet och Stora Barriarrevet och det ar alldeles fantastiskt. Andy signalerar till mig att jag kan stracka ut armarna och han gor ett tummen upp tecken for att se om jag ar ok. Jag gor tummen upp och haller handerna sa jattelange. Jag ser stranden och kullarna och helt plotsligt tar det stopp.

 Fallskarmen har vecklat ut sig och allt ar helt tyst. Vilken skillnad. Andy fragar om jag ar okej och det enda jag kan saga ar: This is amazing! Helt knapptyst och sa vackert.
Jag far styra fallskarmen och vi spinner runt forst at vanster och sen at hoger. Blir lite yr i huvudet.
Vi ovar pa att landa och sedan ar det bara att njuta av farden ned.
Landade pa stranden, sag Jenny, gav Andy en kram (som han blev forvanad over) och sen blev vi korda tillbaka till hostellet. Tog nagra ol sen pa kvallskvisten for att koppla av :)

Dagen efter bar det av till Airlie Beach eftersom vi skulle ut till Whitsundays. Vi bodde pa Magnums som inte var ett sarskilt bra hostel som skulle ta betalt for allt. Resan ut pa the Camira var i alla fall. Vi satt i solen hela dagen, snorklade (eller forsokte i alla fall, verkar inte som att jag kan andas i den dar grejjen) och sa besokte vi Whitehaven beach. All mat och dryck var inkluderat sa vi at en jattegod BBQ och drack nagra folkol pa vagen hem. Blev lite brand i ansiktet trots intensivt anvandande av solkram.

Igar lamnade vi Airlie Beach, satt pa en buss i 18 timmar och kom till Brisbane for ungefar 1 timme sen. Tva dagar har har och sen bar det av till Nya Zealand igen. Jag langtar!